Risker och biverkningar vid hårtransplantation

Hos människor med betydande håravfall är hårtransplantation ett populärt alternativ för återställande av hårväxten.

Det kan för många vara det enda kvarvarande alternativet, när mediciner och platelet-rich plasma (PRP) inte fungerar, eller när håravfallet är allt för omfattande. Ingreppet är effektivt, vanligtvis med 90 procent framgång.

Använder man moderna metoder, som FUE, är det generellt sett ett säkert ingrepp. Likväl är det ett kirurgiskt ingrepp med sin beskärda del av komplikationer och kirurgiska risker. Detta oavsett att det är ett minimalt invasivt ingrepp. Komplikationerna kan vara allt från att kirurgen klantat sig, till att de follikulära enheterna misslyckas, infektioner i operationsområdena eller ärrbildning i givar- och mottagarområdet. Det är därför viktigt att du är medveten om såväl förväntad utgång som potentiella risker med ingreppet innan du genomgår en hårtransplantation.

Varför du bör överväga risker och biverkningar före transplantation

För att lindra ångest inför operationen och lättare klara av postoperativa komplikationer är det bra med en grundläggande förståelse för hur ingreppet går till.

Vid en hårtransplantation skördar man hårfolliklar från ett område i hårbotten (ibland ett område på andra håriga delar av kroppen, som bröstet), som har relativt tätt med hår. Bakhuvudet är ett vanligt givarområde. De skördade hårfolliklarna  implanteras sedan i det kala området. Det finns flera olika tekniker för att genomföra ingreppet. FUE heter det ingrepp som oftast används för tillfället.

När man fått en inblick i hur det kirurgiska ingreppet går till är det viktigt att få nödvändig kunskap om generella kirurgiska risker samt komplikationer som är specifika för hårtransplantationer. Först måste du ställa frågan om du är rätt person för en hårtransplantation och i så fall vilket ingrepp som passar din sorts håravfall? Vilken utgång är att förvänta? Samt en preliminär uppskattning kring sannolikhet för framgång. Hårtransplantation är inte rätt behandlingsalternativ för alla. Framförallt inte när orsaken till håravfallet är en annan än androgen alopeci. Det gäller exempelvis om håravfallet beror på ett inflammatoriskt tillstånd.

Om du har andra medicinska tillstånd, såsom hjärtsjukdom, högt blodtryck eller känd allergi bör du först tala med din läkare på vårdcentralen. Du måste också berätta om tillståndet eller tillstånden för den kirurg som ska utföra ingreppet eftersom risken för vissa komplikationer kan öka vid dylika medicinska tillstånd. Exempelvis löper diabetiker med dålig kontroll av sitt blodsocker högre risk för infektioner.

Att genomgå transplantationskirurgi är inget företagande man gör varje dag. Det är ett betydligt åtagande vad gäller kostnad, tid och hälsorisker. Eftersom det är ett kosmetiskt ingrepp täcks det varken av högkostnadsskyddet eller privata försäkringar. En grundlig bedömning vad gäller risk kontra nytta kan hjälpa dig att göra ett välinformerat beslut.

Gör en hårtransplantation ont?

Eftersom transplantationen utförs med bedövning är den nästan helt smärtfri.

Det kan vara smärtsamt när bedövningen sprutas in i huden, vilket kan vara mer besvärligt för dem med nålfobi. Ofta appliceras en lokalbedövande kräm, EMLA, för att bedöva huden innan själva nålsticket. Det kan krävas många injektioner med bedövning under ett ingrepp då det kan vara i flera timmar. Det är vanligt att man upplever lite obehag i både givar- och mottagarområde ett tag efter ingreppet. Det är dock ovanligt med svår smärta.

Lindrig smärta är att förvänta under de första dagarna efter ingreppet eftersom hårbotten i det implanterade området är svullen. Receptfria läkemedel, såsom paracetamol (Alvedon), är effektiva mot smärta. Ibland krävs dock starkare smärtlindring. Om en infektion utvecklas, det tar lång tid för såret att läka, en abscess bildas eller en nerv skadas kan smärtan förvärras eller förlängas. Detta kan du läsa om längre fram.

Övergående biverkningar efter operationen

Följande övergående biverkningar kan upplevas under de första dagarna till veckorna:

• Svullnad och inflammation av hårbotten: Huden under de nyimplanterade hårfolliklarna är ofta ödematös, och det är vanligt med en känsla av täthet eller obehag. Detta är ett förväntat svar på en inflammatorisk respons. Receptfri smärtlindring är vanligtvis tillräckligt. Vissa kirurger injicerar en dos med kortikosteroider under operationen, eller skriver ut ett recept på steroider i tablettform att ta efter operationen, för att minska effekterna av inflammationen.
• Bildande av sårskorpor och klåda: Många patienter märker att de har sårskorpor i hårbotten, vilka kan klia. Rör inte sårskorporna, och låt bli att klia. Att spraya på saltvatten 3–4 gånger per dag kan hjälpa mot klådan. Sårskorporna kommer att falla av av sig själva under den andra veckan efter ingreppet.
• Hår som släpper: Det nyimplanterade håret faller vanligtvis av efter 3–4 veckor. Detta är helt normalt och inget att oroa sig över. Folliklarna finns kvar, och nytt hår växer gradvis ut därifrån.
• Blödning: Med rätt blodstillande åtgärder är allvarlig blödning mindre trolig.
• Försiktighetsåtgärder: Under ett par veckor kommer du behöva vara försiktig när du sover och tvättar håret. Det kan rekommenderas att du inte sover på mage, för att inte skada de nyimplanterade folliklarna. Det är tillåtet att tvätta håret, men du bör undvika att spruta vatten med duschen direkt på håret. Massera försiktigt med babyschampo, och undvik att skölja för mycket.

Postoperativa komplikationer

Hårtransplantationer är ett någorlunda säkert ingrepp i termer av medel till sena komplikationer.

Precis som vid alla andra kirurgiska ingrepp är riskerna dock inte försumbara. Komplikationerna kan vara generella, som effekterna av anestesi, infektionsrisk och blödning vilka är vanliga vid alla kirurgiska ingrepp. Komplikationerna kan också vara specifika till hårtransplantationen, som döda hårfolliklar i givarområdet. 

Infektioner

Lokala infektioner är ovanliga, även om de ibland uppstår. De uppkommer i mindre än 1 procent av fallen. Både mottagarområdet och givarområdet kan drabbas. Grampositiva bakterier är vanliga smittsamma organismer. Dålig hygien, överdriven bildning av sårskorpor, redan existerande medicinska riskfaktorer, som diabetes, är faktorer som kan leda till infektioner. Kirurgisk teknik är också viktig. En hög spänning i sårkanterna kan hämma blodflödet och ökar risken för infektionskomplikationer. I mottagarområdet visar sig ofta en infektion genom lokala varblåsor. Ibland kan en abscess bildas, denna är ett lokalt område som är erytematöst och ömt på grund av varbildning. Sällsynta fall där infektionen har spridit sig till blodet har rapporterats. Detta tillstånd heter sepsis, eller blodförgiftning.

Bedövning

Ett ingrepp varar 2-4 timmar, eller längre. Det krävs en tillförlitlig anestesi under en längre tid. De flesta hårtransplantationer genomförs med lokalbedövning. Därigenom skyddar man patienten mot de risker som narkos och komplett bedövning innebär. En lokal nervblockad är en vanlig bedövningsstrategi. Lidokain och bupivakain används vanligen tillsammans med adrenalin för att dra ihop blodkärlen. De ofördelaktiga effekterna av dessa läkemedel inkluderar ökad hjärtfrekvens, förändringar i blodtryck, allergiska reaktioner och psykogen rädsla för injektioner. En oavsiktlig injektion av lokalbedövning i en ven kan få allvarliga konsekvenser.

Smärta

Smärta under ingreppet och under den tidiga postoperativa fasen har redan nämnts ovan. Kvarstående smärta, som kan hålla i sig i månader, är en ovanlig komplikation som kan bero på nervskada, bildande av abscess eller hematom, eller på dålig läkning av såren. Exempelvis kan ett djupt snitt ha skadat occipitalnerven som leder sinnesförnimmelser från bakhuvudet, detta kan leda till ständig smärta eller en stickande/pirrande känsla i detta område. Lokal smärta kan bero på att en varböld bildats. En stor blödning kan samlas och skapa ett hematom, vilket ger upphov till att det spänner och smärtar. Ett sår som inte sluter sig ordentligt är ytterligare en möjlig orsak till ihållande smärta.

Nervskada

Det är sällsynt med nervskada efter en hårtransplantation, men konsekvenserna är oftast bestående. Nerver kan skadas vid injektion av den bedövning som läggs för att uppnå en nervblockad. De kan också skadas vid ett ovarsamt, djupt snitt i givarområdet. En annan möjlig orsak är en avvikande läkningsprocess som skapar en smärtsam knöl runt en nerv, detta kallas för ett neurom. 

Smärta som håller i sig långt efter tillfrisknandet från kirurgin kan leda tankarna mot nervskada. Utöver smärta kan patienten uppleva känselbortfall eller ökad känslighet i en specifik del av hårbotten. Lokalbedövning eller steroidinjektioner kan användas för att behandla neurom eller ökad känslighet.

Döda hårsäckar

Med moderna kirurgiska tekniker är överlevnadsgraden en bra bit över 90 procent, och risken för döda folliklar är låg. Den möjliga risken för suboptimal implantering på grund av follikeldöd kvarstår dock. De faktorer som orsakar dålig follikelöverlevnad är kopplade till givarområdet samt till operationsfaktorer.

• Faktorer gällande hårbotten i givarområdet: En follikulär enhet består av 2 till 5 hårfolliklar. Follikulära enheter från givarområdet i bakhuvudet hos patienter med utbrett håravfall har successivt färre folliklar, och de kan ha suboptimal kvalitet.
• Operativa faktorer som kan skada de extraherade folliklarna, inkluderar temperaturförändringar, uttorkning, genomskärning och felaktig förvaring. Follikeldensiteten vid tiden för implantationen kan också påverka follikelöverlevnaden.

Död hud eller ärrvävnad

• Död hud eller hudnekros: Detta är ovanligt eftersom hårbottens hud har bra blodflöde. Det är sällan det händer,  men huden i gränsen för givarområdets snitt kan bli angripen av nekros. För hög spänning vid suturering kan leda till denna komplikationen.
• Ärrbildning i givarområdet: Ärrbildning i givarområdet är vanligare vid FUT än vid FUE. När man skär av en hudremsa lämnar man efter sig ett långsmalt ärr, vilket ibland är synligt. Ibland kan ärret breddas på grund av en dålig kirurgisk metod.
• Ärrbildning i mottagarområdet: Cobblestoning, refererar till när mottagarområdet får ett utseende som ser ut som kullerstenar. Detta skapas av upphöjningar och nedsänkningar av ärrvävnad runt folliklarna. Det efterlämnar en vanprydande och ojämn yta.

Risker med specifika kirurgimetoder

FUE, FUT, och DHI är de hårtransplantationsmetoder som i huvudsak används för närvarande.

Bland dessa är FUE (follicle unit extraction) den som används oftast. Utöver generella kirurgiska risker och komplikationer, samt komplikationer som är vanliga vid alla hårtransplantationsmetoder, finns det specifika korttids- och senkomplikationer som förknippas med varje teknik.

FUE

• Förbrukning av givarområdet: Aggressiv och ojämn skörd kan leda till en urskiljbar förtunning av håret i givarområdet. Överskörd kan också skada givarområdet permanent.
• Ärrvävnad i givarområdet. Det är vanligare vid FUT än vid FUE. Oavsett, kan nålspetsstora vita ärr bildas på ställen där follikulära enheter stansats ut. Dessa syns mer hos personer med mörk hud.
• Cystbildning: Många, långsamväxande knölar kan utvecklas under huden i givarområdet. Om man undviker att använda en trubbig punch kan risken för att cystor bildas minska.
• Begravda follikulära enheter: Detta kan uppstå när man inte lyckats hålla en rät linje när de follikulära enheterna implanteras i mottagarområdet.

FUT

• Såret går upp i givarområdet: Detta är en väldigt ovanlig komplikation där snittet i givarområdet inte lyckas läka och förslutningen av såret fördröjs. Diabetes, infektion och allt för tidig borttagning av stygnen är några av riskfaktorerna.
• Håravfall i givarområdet: Håret ovan och nedan donatorområdet kan vid sällsynta tillfällen börja att hastigt falla av. Detta kallas “donor shock loss”. Vanligtvis är det tillfälligt och man återhämtar sig på 3–4 månader.
• Ärrbildning: Det finns beskrivet olika typer av ärrbildning i givarområdet. Bland dessa finns crosshatch ärr, brett ärr och hypertrofiska ärr/keloid.
• Blödning och bildning av hematom: Vid sällsynta tillfällen kan djupa snitt leda till en svår blödning som kan samlas under huden och bilda ett hematom.

DHI

Direct hair implantation (DHI) är en modifierad version av FUE. Vid FUE skördas enskilda folliklar från givarområdet. De placeras sedan i en lösning för att undvika uttorkning, innan de sedan implanteras i mottagarområdet. Vid DHI sker skörd och implantation simultant, vilket eliminerar behovet av att förvara de skördade folliklarna. Förmodligen ökar detta överlevnadsgraden hos de follikulära enheterna och minskar operationstiden. De rapporterade resultaten är goda, men det är ett relativt komplext och dyrt ingrepp. Förespråkare av DHI kallar det för det mest avancerade hårtransplantationsingreppet som för närvarande existerar. Det har en hög överlevnadsgrad för de follikulära enheterna, men det finns inga större studier som utförligt jämför fördelar och brister mellan DHI och FUE. Komplikationerna är liknande dem som rapporterats vid FUE, inklusive överskörd av follikulära enheter och uttunning av håret i givarområdet. Även cystbildning, kullerstensliknande hud och håravfall i givarområdet.

PRP

Platelet-rich plasma (PRP) är inte en sorts hårtransplantation i sig. Det kan snarare användas tillsammans med en hårtransplantation för att snabba på tillfrisknandet. Det kan också användas som ett alternativ till hårtransplantation, för att återbilda håret. Trombocyter löses upp i en liten mängd plasma som tagits från en människa. Lösningen injiceras sedan i skalpen. PRP har tillväxtfrämjande och läkande egenskaper. Det är en något så när säker metod, med ytterst få negativa biverkningar. Bland dessa finns:

• Smärta i området för injektionen: PRP-injektioner administreras under lokalbedövning, men lindrig smärta är att vänta.
• Allergiska reaktioner: Det är en patientegen behandling och brukar tolereras av de flesta. Vid sällsynta tillfällen kan allergi eller inflammatorisk respons uppstå.
• Suboptimal respons: Framgångsfrekvensen vid PRP varierar, men det är mindre troligt att det fungerar hos en patient med kraftigt håravfall än hos en patient med lindrig till måttlig skallighet.